Jenny Hagbo

Ibland läser jag lite andra bloggar. Kanske inte de jag borde läsa (typ traningslara.se eller nån bra blogg om LCHF kost och nyttiga vanor etc) utan mest bloggar av fotbollsfruar och liknande. Jacob brukar fråga mig varför "i h-lvete" jag läset sånt skit... tjaaa den som det visste.

 

Lite kanske för att jag ska sluta inbilla mig att livet att hade varit bättre om jag varit gift med nån rik snubbe eller kanske för att jag tycker det är rätt skönt att se att andra har samma bekymmer som jag. Även om det är stor skillnad på att spela i tyska ligan och svenska div. 4, så är skillnaderna inte alltid så stora verkar det som; inte så mycket ensam tid med mannen och inte så mycket hjälp med hemmet...

 

Idag var en sådan dag när jag gick in och läste lite bloggar men denna gång slogs jag återigen mest av skillnaderna. De åkte på landslagsträffar och mös, jag åkte till ett regnigt Borstahusen och såg Hittarp förlora mot tvåan i tabellen. De åt på restaurang, jag fick slänga in lax snabbt o lätt i ugnen för gubben var ju hungrig ch tjurig när han kom hem från den där förlustmatchen. De träffar sina vänner var o varannan dag, jag planerar in mina vänner en onsdag..... två veckor från nu, för då KANSKE jag orkar/kan. De får nya fina vuitton väskor i födelsedagspresent av deras män, jag får en mixer eller två. De tillbringar sina dagar med shopping, fika, lunch, parken men småbarnen. Jag jobbar, städar, rensar rabatter och tvättar. De lägger upp snygga bilder på sig själva med "dagens outfit" (smala, snygga o förbannat välvårdade allihopa) och liknande som deras män/pojkvänner gladeligen fotar. Jag använder samma kläder en vecka till och från jobb för att snabbt byta om till träningsställ så fort jag kommer innanför dörren och har dessutom en sambo som hade skrattat högt och länge om jag ens yttrat tanken....

 

Men vad vet jag hur de har det.... Jag är inte bitter.... Om sanningen ska fram är jag nog trots allt rätt nöjd med att få sätta mig i bilen och stå ute i 90 minuter för en div. 4 match som Hittarps IK ändå inte lyckas vinna.

 

Som sagt, ibland läser jag de där bloggarna. Vet inte riktigt varför, men det roar mig på något märkligt märkligt sätt....

Efter totalt 4 timmars skumpig båtfärd, denna gång till ön San Cristobal (jaja vi tog ett ”litet” pitstopp på några timmar på Santa Cruz för ryggarnas skull) kom resans hittills enda riktiga motgång (om man inte räknar det faktum att min far glömde en stor summa kontanter på ett hotellrum, men det räknar vi inte riktigt ännu då vi faktiskt har en förhoppning om att få tillbaka dessa pengar). Hamnstaden på San Cristobal heter Puerto Baquerizo Morena och var vid första ögonkastet en positiv överraskning. Den lilla hamnstaden har, i ecuadorianska mått, en väldigt upprustad och fin hamnpromenad med en hel del mysiga små caféer. Även här hade vi dock förbokat hostell och var väl egentligen alla förberedda på att det denna gång skulle vara lite sämre än tidigare. Vi hade väl dock inte väntat oss hur dåligt det kunde vara. Till att börja med var det, när vi väl hittade stället ingen reception och därmed ingen som tog emot oss och visade oss våra rum. Oturligt nog (så här i efterhand) dök det tillslut upp 2 personer som hade ett telefonnummer och ringde till en kvinna som, troligtvis, hade hand om stället. Denna kvinna hade dock ingen aning om att det skulle dyka upp gäster och försökte först få oss att betala för rummen, vilket vi länge försökte förklara att; ”det hade vi redan gjort”. Efter att med hjälp av en spansk-engelsk ordbok fick vi dock fram det faktum att vi redan hade betalt och hon släppte in oss i rummen. Varken jag eller mina tidigt backpackande föräldrar brukar inte vara kräsen, vi har sovit på bussar, tokbilliga hostell, i tält, i diverse rum som knappt kan kallas rum, delat rum med både människor och djur, men detta kan ha varit något av det värsta jag sett. Kanske skall det tilläggas – det värsta jag har sett med tanke på priset vi betalade. Toaletterna var nog inte städade på över ett år, fläckiga lakan, kryp i sängarna och spindlar i garderoberna. Och i ett av rummet tog det en ett tag innan de fick igång strömmen. Visst ska man inte vara kräsen, men man ska väl i alla fall få vad man betalar för kan tyckas. Ffa eftersom vi tydligen betalade ca 20 dollar mer/rum/natt än vad det egentligen kostade. Vi försökte på knagglig spanska försöka få fram att vi ville veta varför vi fick betala så mycket, att vi ville ha pengarna tillbaka och att vi ville att den stackars kvinnan i alla fall kunde försöka få tag i någon som pratade engelska. Det gick sådär. Kvinnan gick och lämnade oss kvar utan att ge svar på någonting. Visst, till hennes försvar var det ju söndag och då behöver man inte jobba i denna del av världen, men det hjälpte ju inte oss.

Tjaaa hur slutade det hela då? Ja vi gick vi med. Till grannhostellet som hyrde ut rum för ungefär 1/3 av priset, fina städade rum med kök och varmvatten. Kanon. Så går det när man börjar bli gammal, man blir på tok för kräsen…

 

Vi kan ju säga att även om man sparar en del pengar genom att göra allt själv, hade det för vissa i familjen troligtvis varit värt alla extra pengar en kryssning hade inneburit, bara man sluppit åka de där motorbåtarna i modell större mellan öarna. I en båt byggd för 18 pers trängdes ca 22 personer och samtligas bagage. Kaptenen körde full hastighet konstant i 2 timmar vilket innebar 2 timmars gratis berg-och-dalbane tur för vissa, 2 timmars förfärligt ryggont för andra och 2 timmars illamående för en tredje. Ingenting att direkt rekommendera men som den positiva försöker säga; ”det är detta vi om 20 år kommer komma ihåg och sitta och skratta åt”. Just nu skrattar vi kanske inte så mycket eftersom vi har minst 3 liknande resor kvar…

 

                  

Jaha, man kan ju då, precis som Jacob, undra om det verkligen finns saker att göra i 2 veckor. Tja, det beror ju på hur man ser det. Miljöombytet till ön Isabela gjorde ju sitt till, men annars var det mest inplanerat en massa snorklingsturer, till min fars stora glädje. Mycket annat vete dock tusan om det fanns att göra. Ön består ju av ett antal vulkaner men eftersom vi kommer i ”Fel period” ligger det mest ett stort molntäcke runt topparna vilket gör att det inte känns så jättespännande att trava i 3 timmar för att få se ingenting. Staden Puerta Villamil påminde mest om en mindre (tnk mycket mindre) medelhavs ö med fåtal restauranger om ständigt hade slut på kött och med gator gjorda av tillplattad sand – mysigt absolut men man gick igenom staden ganska så fort.  Nä snorklingsturer bestämdes det att fam Hagbo skulle göra. Men vilka snorklingsturer det blev.  Los Tunneles  och Los Tintoreras var målen. Och båda ställena bjöd på underbar snorkling, där den förstnämnde innebar må grottor och urholkade hålor kryllade av rockor och sköldpaddor och även hajar så efter 3 timmar var nog de flesta nöjda, trötta och väldigt väldigt frusna.

 

             

Men att kunna på 20 minuter simma förbi säkert 10 havssköldpaddor nära nära och en handfull hajar som var om inte ännu närmare, det är ta mig katten vad resan går ut på om du frågar mig. Kanske inte om du frågar de andra, men nu är det ju min blogg och då får jag skriva vad jag vill!!!

                                       

 

                         

                                      

                  

                                     

 

 

 

                 

 

Dagen efter var inte alls sämre vid Los Tintoreras. Turen gav oss chansen att se både pingviner som simmade inte mer än 2 meter från oss (världens näst minsta pingvinart) och sedan havssköldpaddor återigen i mängder som simmade bara meter från oss. Det är mestadels väldigt svårt att beskriva hur det känns att ha dessa bjässar bara nån meter från en, men man känner sig väldigt väldigt liten…….

För att stödja lilla ön travade vi dessutom upp till deras sköldpaddsuppfödningscentrum (särskrivning herregud) och hälsades på vägen välkomna av diverse flamingos som passa på att äta. Väl framme var nog höjdpunkten den lilla lilla sköldpaddan som var nästintill nykläckt – stoppa den i fickan tack!!!

 

                   

 

Avslutar inlägget med et ”tips från coachen”: Om du befinner dig nära ekvatorn och klockan är runt 12, solen står i Zenit. Bege dig INTE ut på en 1.5 mil lång vandring i flipflop, på grusväg och utan vatten. Det kan vara lite jobbigt, ffa om man är 55+




                

....för att jag inte är så bra på/orkar lägga ner så mycket tid på att få sidan att vara snygg och sätta bilderna i ordning. En dag ska min sambo/bror se till att den blir finare och bättre.... en dag..... ni får allt stå ut tills dess!!!

Man skulle kunna säga att jag under den första veckan lärt mig minst 2 saker. Man kan tröttna liiite på sjölejonen, hur söta och nyfikna de än är, vill jag hellre se 1 sköldpaddor än 20 sjölejon. Min lillebror säger att jag är en ”resesnobb”, att jag nu bara jämför allt med tidigare resor. Må så vara, men sköldpaddor är ju faktiskt sköldpaddor.

Den andra saken jag hunnit lära mig är att familjen Hagbos inlärda solskydd inte riktigt fungerar som det brukar nu så här nära ekvatorn. Kan inte alls hitta någon annan anledning till att vi alla ser ut som skära grisar allihopa än att det skulle vara ekvatorns fel….

 

Efter 3 hela dagar på Isla Santa Cruz har vi hunnit med en del utflykter. Min far var inte helt nöjd med den första som tog oss till ön Floreana. 2 timmar på en liten, skumpig båt med x antal andra turister där vi alla satt som packade sillar och mådde illa var inte riktigt hans ide´av semester. Själv kom jag rätt snabbt in i ”sydamerika” igen (passa er där hemma – toalettpappret kommer slängas i papperskorgar i ca 1 månad framåt!) och tyckte väl inte saker och ting var riktigt så illa som han ville få dem att framstå som, men kanske att jag också har haft roligare resor. Snorklingen runt ön Floreana höll tom jag med om att den inte var den mest imponerande. Men likväl hittade ett sjölejon oss och lekte ett litet tag innan han simmade vidare mot andra mer ”spännande” äventyr (ellerhur!). Guiden (som talade så riktig spansk-engelska och blandade orden lite hejvilt) tog oss sedan på en liten tur upp i höglandet och vi besökte de x antal landsköldpaddor som bebodde ön. Floreanas sköldpaddor var dock rätt bortskämda och blev matade ofta av lokalbefolkningen vilket vi alla var överens om gjorde att de knappt borde få kallas ”semi-wild” som det påstods… 

 

 

 

 

 

Dagen efter hoppade vi på en betydligt större båt, mer i min fars smak och besökte nästa snorklingspunkt som inte bara bjöd på en massa färgglada fiskar utan även en white-tip reef shark. Tja, det var ju inte helt
fy skam får man lov att säga! Ön South Plaza som vi sedan hoppade i land på var en sö som beboddes av ett stort antal sjölejon, ännu större antal land- och vattenleguaner (heter det så på svenska tro??) och vi bjöds på en helt fantastisk fisk- lunch, och hade dessutom en guide som kunde en spansk kärlekssång om en flicka vid namn Jenny – det är bättre än hemma!!

 

                          
              

 

                                     

 

 

Dag 3, tja det är ju synd att säga att variationen är stor, så tro det eller ej, vi hoppade faktiskt på en tredje båt och såg faktiskt ännu mer sjölejon!!! En s.k. ”baytour” runt Santa Cruz där snorklingen bjöd på starka strömmar, grunt vatten, fiskar i mängder, en rocka som inte verkade vilja motionera den närmsta tiden och dessutom en mycket avslappnad havssköldpadda som simmade rundor, eller i alla fall för dem som hoppade i (3/4 av familjen Hagbo tyckte nämligen vattnet var för kallt och valde att stanna kvar på den torra båten!).

 

 

 

Eftersom min mor och far var så imponerade av den lite större båten som tog oss till South Plaza (ja, även jag tyckte det var rätt skönt att sitta på en ordentlig båt) så bestämde vi oss för att David och hans kollegor skulle få äran att ta med oss även dag 4. Denna gången till North Seymor där min mor hade hört (av David såklart) att där fanns mängder med ”blå-fotade Boobies” (ja, det blev en direkt översättning från engelska, har ingen aning om vad de heter egentligen).

 

 

Och glad blev hon för det kryllade av både dem, stora som små. Här låg hanarna och skyddade ägg och småfåglar medans som guiden uttryckte det ”honan var ute och fiskade eller vilade eller vad hon just då kände för”. Underbart.

 

 

Det kryllade även av vad de här kallar för ”Frigatebird” som är så där roliga att hanen blåser upp en stor röd säck på maken för att imponera på kvinnan och hon väljer sedan lämplig partner, ytterligare ett fantastiskt system som borde utvecklas mer hemma… Nu bär det av till nästa ö, se om den är nåt att hänga i julgranen då ;)

 

 

 

 

Godnatt.....

 

Efter diverse år av lite ångest, mycket längtar och ännu mer tjatande är jag (ja okej, vi) äntligen här. Galapagos. Tror inte att det kan sägas för många gånger, THE Galapagos, det där stället som inte är likt något annat ställe, det är här jag (vi) är!! Efter extremt svettande i Miami i 1.5 dygn är vi äntligen här!!

 

Ett svettigt Miami Beach

 

Efter ett snabbbesök i Guayaquil, Ecuador som inte alls hann utforskas så mycket tog vi planet över havet och landade på Baltra. Första anblicken var inte alls så där upphetsande som jag trott. Jag hade väntat mig öändliga vyer med underbar natur, kanske en himla massa fåglar som flög i kapp med planet visslandes på nån trevlig melodi ungefär som i Disneyfilmerna. Okej kanske inte riktigt, men ni förstår pöängen?. Istället var det grått, trist, nedskräpat och väldigt väldigt tråkigt. Det var inte riktigt det man tänkt att man betalat en himla massa pengar för att se. När sedan den sydamerikanska sidan kommer in i det hela med baggagelastning på taket på båten (spänna fast väskorna - varför? De låg ju jättebra däruppe) på vägen mot ön Santa Cruz och med kommunala bussar som vägrade köra innan de var fullproppade kom det en liten liten liiiiten tanke flygandes att "varför älskar jag detta så mycket?"

 

Inte alls Georges barn, han var ju inte så pilsk som de flesta vet...

 

 

En av George kompisar

 

 

En arg kompis? Kanske en ovän?

 

 

Denna stackaren sörjer nog George ser det ut som..

 

 

Talkin to me?



En klassisk böghög?

 

 

Otränad och stolt...

 

 

Pittögd javisst...

 

Förövrigt har vi inte hunnit se så mycket mer. Puerto Ayora har en strandpromenad med restauranger som faktiskt nog är betydligt mysigare än vad jag väntat mig. För att inte tala om middagen bestående av grillad tonfisk och räkor som var SUPERB! underbar helt enkelt. Men eftersom jag är en lugn och sansad person som inte alls kräver så mycket stimuli när jag är utomlands blev det sedan en mycket stillsam kväll på hotellet (i rummet med fönster till att börja med) med Sverige frågesport där syskonen kom på en hedersvärd andra plats!!

Tyvärr är jetlagen fortfarande inte helt hundra så nu blir det godnatt och på återseende...


Oj just det... tydligen är min sambo nominerad till årets eldssjäl i friskis och svettis tidningen. Bla Babben Larsson tävlar om samma pris, det säger väl allt. Hur som helst är jag en mycket stolt flickvän (såklart, har jag nånsin varit annat än stolt över min sambo?) och skulle vilja framhäva hur min sambo beskriver sig själv med tre ord:träningsgalen, datanörd och noggrann. För att citera min moder: "Noggrann?? Fråga honom om han tycker det gäller allt. Städning t.ex...."